Men så kom ett exempel som visade att teorin om upplagespiralen inte höll.

Länstidningen i Östersund var en typisk andratidning. Östersundsposten dominerade stort. År efter år visade upplageredovisningarna att styrkeförhållandet stod sig. Men så hände något märkligt. Länstidningen började redovisa kraftiga upplageökningar medan ÖP:s upplaga dalade. Ibland handlade det om tusentals exemplar per år. Men att LT skulle bli lika stor eller större, det var ju omöjligt. I teorin.

LT lyckades bra med övergången till ny teknik. ÖP:s satsning blev ett fiasko; vissa dagar var tidningen omöjlig att läsa. Och dessutom hade ÖP vant sig vid att vara störst, ungefär som om det var en naturlag. Man tog inte varning av konkurrentens snabba frammarsch utan trodde att den senaste kraftiga upplageökningen var den sista. Och nästa år hade man samma analys. År 1981 passerade Länstidningen sin  konkurrent i  totalupplaga och 1982 i upplaga på utgivningsorten.

Det kom delegationer från Trondheim, Köpenhamn och Stockholm för att försöka utröna vad som hade hänt. I teorin var det ju inte möjligt.

En av förklaringarna till upplageframgångarna var en offensiv redaktionell satsning. Den mångårige medarbetaren Christer ”Chritan” Sjöström var en skicklig journalist med blick för de strategiska valen. Under hans ledning blev den slätstrukna jämtländska tidningen en alert uppstickare. Tuff, orädd, kritisk, med ständigt gott humör. De som satt i huset vid Rådhusgatan gillade verkligen att göra tidning och de stora framgångarna inspirerade till nya krafttag. År 1982 fick ”Chritan” Stora Journalistpriset för sin insats, en sällsynt välförtjänt pristagare.

Det var LT:s guldålder.

Som mest var upplagan över 30 000 exemplar per utgivningsdag. ÖP var ordentligt distanserad. Men kanske var det så att LT upprepade ÖP:s misstag och slog sig till ro, med de höga upplagesiffrorna som kuddar. Många som ledde tidningen hade varit med mycket länge och hade av naturliga skäl inte samma stridsiver som yngre förmågor. Samtidigt är det ju så att uppnådda framgångar gör att en ledning eller styrelse drar sig för omplaceringar och förnyelse. Man ändrar ju inte på ett vinnande lag men det är kanske det som man ska göra?

När Christer Sjöström slutade på LT och tillträdde en tjänst vid A-pressen i Stockholm var det en förlust, för mig personligen och för tidningen. ”Chritan” och jag hade enormt roliga dagar. De första åren på LT var nog de roligaste i mitt arbetsliv.

– Men, grabbar, är det inte dags för en ölstöt? kunde ”Chritan” säga någon eftermiddag och vi gjorde en krogsväng. Och fortsatte att prata tidning, analysera tips, snacka om framtida satsningar och skvallra om kollegor.

På ÖP satsade man för att komma tillbaka och gjorde en del kloka val när man rekryterade nya personer i ledningen.

Det var något som kallades tidningskris, ett uttryck som jag ogillade. Men en hård kamp var det, inte bara mellan redaktionerna. Marknadsavdelningarna försökte överträffa varandra i raffinerade erbjudanden. Under de åren subventionerades de jämtländska tidningsläsarna med många miljoner. Som lägst var dagspriset för en tidning 29 öre per dag. Självfallet grävde kampanjerna stora hål i kassorna, pengar som istället kunde ha använts för att förbättra den redaktionella bevakningen. Det hela var galet. Kampen hade gått över styr. Man vräkte ut pengar genom fönstren. Och i stridens hetta var inte alla omdömen välövervägda, det gäller nog båda tidningarna.

Ett år visade det sig att ÖP knappat in och gått om LT, räknat i totalupplaga. Men om man summerade upplagan i länets kommuner var LT större, med ett fåtal exemplar. Då föddes slagordet STÖRST I LÄNET. Men ÖP kunde säga LÄNETS STÖRSTA TIDNING. Jag tror att den typen av kampanjer skadade tilltron till tidningarna. Till sist blev det bara löjligt.

Thore Holmberg, tidigare redaktionschef på LT, var ordförande i kommunstyrelsen i Östersund och den tongivande i lokalpolitiken. Han var känd för att dricka julmust året om och brukade skoja om att han valt de två sysselsättningar som låg i botten av förtroendeligan: journalist och politiker. Holmberg satt även i LT:s styrelse. Han var en sympatisk, lite blyg man som skötte kommunen på att bra sätt.

Det som förvånade en del var att många av de ledande politikerna omhuldade idén om att kommunen skulle byggas upp som ett storföretag. Avdelningar skulle köpa tjänster av varandra. Politikerna skulle formulera principer för hur verksamheten skulle skötas men det var tjänstemän som skulle ansvara för utförandet. Det blev problem med den modellen. Missnöjda hänvisades till verksamhetschef A men hon kandiderade ju inte i allmänna val och kunde ställas till svars. Det uppstod ett demokratiskt underskott.

Vid ett tillfälle träffade vi en samling politiker i Folkets hus, det var någon kampanj för LT. Det utbröt en livlig debatt om en pristävling tidningen skulle ha och många bidrog med tips på vilka priser man skulle ha och inte ha. Trots att man i rollen som politiker bara skulle syssla med det övergripande och principiella hade man, i fråga om LT-tävlingen, mycket bestämda råd i detaljfrågor. Kontrasten var lite komisk.

När det kom bud om nedläggningar av militära förband vaknade det sämsta i många lokalpolitiker. Man skulle värna det egna förbandet, själva nyckeln i rikets försvar, och gärna stänka lite gyttja på andra förbandsorter. Nästan alla var ense om att man inte längre behövde ett så stort och dyrt försvar men det var hela tiden andra som skulle spara.

Jag skrev en hel del om detta och vände mig emot att man skulle ha regementena som ett slags lokaliseringspolitiska objekt. Men vilken reaktion det blev! Kommunstyrelsens ordförande Gun-Britt Mårtensson (S), det andra kommunalrådet Jens Nilsson (S) och oppositionsrådet Per Söderberg (C) skrev ett debattinlägg med tydliga stalinistiska influenser. Även LO-sektionen tog till orda och kritiserade min ståndpunkt mycket hårt. Jag undrar om de inte krävde min avgång

Man fick inte svära i kyrkan. Alla skulle sluta upp bakom de militära förbanden och den som inte gjorde det var illojal. I ivern att rädda militärens verksamhet tecknades en nattsvart bild av länets framtid. Man kan ju fråga sig vem som vill investera i ett län som var helt beroende av regementen för att överleva.

Jens Nilsson kom från den kulturpolitiska sfären och jag hade väntat att han skulle ha lite andra perspektiv. Men han stod på den tiden under Mårtenssons strama kommando och det var väl inte bra för karriären att sätta sig på tvären.

Mårtensson försvann sedan till HSB och Jens Nilsson blev kommunstyrelsens ordförande, sedermera EU-parlamentariker. Han var en vida bättre politiker än Gun-Britt Mårtensson. Nilsson var mycket entusiastisk för euron och reste runt i länet för att försöka få folk att ge sin röst för den gemensamma valutan. Men de stora insatserna gav dålig utdelning. Motståndet mot ett svenskt EMU-medlemskap var allra starkast i Jämtlands län. Så de politiker som verkat för en maktförskjutning till Bryssel och en försvagning av den svenska demokratin har haft dåligt stöd på hemmaplan. Att EU-förespråkaren och EMU-entusiasten Jens Nilsson från Östersund sitter i EU-parlamentet visar bara att politik är det möjligas konst. Men å andra sidan: vill man marginalisera en politiker så är det ett nästan ofelbart sett att göra denne till Europaparlamentariker.

I början av 2012 valdes Jonas Sjöstedt till ledare för Vänsterpartiet. Han har suttit i EU-parlamentet, en av de få svenskar som hade förmågan att profilera sig där, och i EU-valet 2012 kan Vänsterpartiet vinna framgångar. Tveklöst är det ju så att många EU-skeptiska socialdemokrater delar Sjöstedts kritiska analys. Socialdemokraterna måste lansera framträdande EU-kritiker om man ska ha en chans att möta V. Och eftersom det är allmänna val i Sverige senare samma år så kan avhopp i EU-valet leda till avhopp även i riksdagsvalet. Den socialdemokratiska partiledningen måste inse faran.

Men mest var det vardag. Läsare som ringde och tipsade. Politiker som ringde och klagade. Vakanser som skulle tillsättas. Konferenser som skulle bevakas. I regel var tempot högt. Jag såg till att vara på redaktionen 12.30 varja dag för att lyssna till Lunchekot som ofta styrde vad ledaren skulle handla om (men jag började jobba redan vid nio).

En kväll satt en trött redigerare och gjorde ut en artikel om att kommunalrådet Lennart Olsson skulle sluta. Av någon outgrundlig anledning skrev han Lennart ”Olka” Olsson, ett rent påhittat smeknamn. Dagen efter hade Sundsvalls Tidning nyheten: ”Olka” Olsson ska sluta. Om inte annat så visar exemplet hur lätt fel fortplantar sig i den mediala världen. Redigeraren i fråga blev sedermera informatör hos SJ och försökte förklara varför tågen inte kom i tid.

En del av tiden gick åt till vissa personalärenden, även om jag inte hade något direkt personalansvar. Ibland var det uppslitande och jobbigt.

Varje tisdag hade ledningsgruppen på LT möte och eftersom jag inte är någon sammanträdesmänniska fasade jag för dessa övningar högst upp i LT-huset.

Då och då kom en man från Offerdal in till redaktionen för att få hjälp med sitt körkort, som återkallats. Han trodde att tidningen hade makt att fixa fram ett nytt körkort men fick varje gång höra att det låg utanför vår förmåga. Dessutom kändes det tryggare att mannen inte satt bakom ratten. Han fick fortsätta att ta Offerdalsbussen.

Och dagarna som kom och gick var livet.

Vid ett tillfälle skrev Alsing en krönika om att det var varje socialdemokrats plikt att sabotera den borgerliga regeringens energipolitik. Det gällde ett elda mycket och bada ofta. Krönikan var mycket rolig men det tyckte inte statsminister Thorbjörn Fälldin, som bodde i NN:s spridningsområde. Han tog med allvarsmättad ton upp Alsings krönika i riksdagen men Palme kunde (jag tror att det var efter ett samtal från Alsing) berätta att det rörde sig om en ironiskt hållen text.

Rolf och jag tyckte att företagsmötena i Härnösand var lika tråkiga. Vi skrev lappar till varandra och försökte genomlida sammanträdena. Och man hade ju alltid ett bra argument att bryta upp: ”Jag måste skriva till morgondagens tidning.”

Trots att tidningsföretaget gick dåligt var det i samband med styrelsemötena ofta middag med dryck. Man sade att eftersom det inte utgick något arvode för uppdraget så kunde man bjuda på mat. Visst var det en spritkultur. Företaget hade inte som Sundsvalls Tidning en representationsvåning utan det blev istället möten på olika krogar. En av ledamöterna hade grava alkoholproblem men det hindrade inte att man bjöd vidare. Mycket av den borgerliga företagskulturen hade kopierats och jag greps ibland av misstanken att många ville visa sig vara lika goda tidningsdirektörer som de borgerliga.

Alsing försvann till Stockholms-Tidningen som startade om år 1980. Han och chefredaktören Sven O Andersson satt i lokaler i centrala Stockholm. Alsing skrev ledare för papperskorgen för att hålla sig i trim. ST var en pigg tidning och man kunde ana Alsings drivna journalistik bakom en hel del. Men ekonomiskt var ST en katastrof, vilket bland annat berodde på att man inte byggt upp en effektiv annonsförsäljning. Tidningen lades ned år 1984. En utmärkt journalistisk produkt men ingen ekonomisk succé. Ytterligare ett bakslag för ett tidningsprojekt i arbetarrörelsens regi.

Konstruktionen med huvudredaktion i Sundsvall och tryckeri i Härnösand var omtymplig. Det bästa hade varit om Dagbladet tryckts hos Sundsvalls Tidning. Men bildandet av Mellannorrlands Tidnings AB var ett sätt att rädda Nya Norrland, som inte erhöll presstöd. Hela idén var väl också ett uttryck för tron på att stordrift och fusioner med automatik leder till förbättringar.

A-pressen i stort var alltid i kris. Innan krisprogram A avslutats sjösattes krisprogram 2. Alltid var det någon tidning i landet som hade det speciellt svårt och där tipset var en snar nedläggning. Men så sköt rörelsen till mer pengar och utgivningen var tryggad ännu en tid. Självfallet var det svårt för alla att arbeta i denna katastrofmiljö – svårt för de anställda, ledningen, styrelsen och andra berörda. Olika regimer inom A-pressen lanserade olika koncept men det fanns ingen dunderkur. I dag är arbetarpressen bara en spillra. Borgerliga konkurrenter har köpt upp gamla A-presstidningar eftersom de genererar presstödspengar. Så är fallet i Sundsvall, Östersund och många andra städer. En sak är då klar: inte hade Gunnar Sträng och Gunnar Hedlund en susning om den möjligheten när de konstruerade ett system för att rädda mångfalden i den svenska pressen. Borgerliga tidningskoncerner, som spridit budskap om att marknadskrafterna ska få större spelrum, tjänar stora pengar på ett slags planekonomiskt system.

Men åter till åttiotalet.

När Nya Norrlands chefredaktör slutade lanserades idén att ha en gemensam chefredaktör för de båda tidningarna. Jag erbjöds jobbet och tackade ja till erbjudandet. Men då vaknade partiaktivister i Ångermanland. Inte skulle väl chefredaktören sitta nere i det fjärran Sundsvall? Direktören Ebbe Nordin tog upp tråden.

– Du måste sitta i Härnösand, sedan är det ju din sak om du väljer att jobba från Sundsvall någon dag i veckan.

Om man inte fick välja tjänstgöringsort, vilken frihet skulle man då ha i övrigt? Det var inte lockande att pendla till residensstaden, särskilt inte då jag hade två mindre barn som krävde sin tid. Dessutom trivdes jag aldrig i tidningshuset i Härnösand, en nyuppförd byggnad som saknade atmosfär. Jag återtog min ansökan och om jag minns rätt så annonserade man ut tjänsten på nytt. Sista ansökningsdagen ringde Nordin.

– Jag har inte sett någon ansökan från dej.

– Nej, jag tänker inte söka jobbet.

– Nähä… Ja, hej då.

De socialdemokratiska chefredaktörerna hade en egen förening som hade till uppgift att tillvarata medlemmarnas intressen. Klubben ställde helhjärtat upp bakom mig.

– Vi ska avråda alla som hör av sig från att söka jobbet så du är nog snart tillbaka.

I efterhand har jag fått veta att en del kandidater drog sig ur när de fick veta omständigheterna.

Men till sist fann ledningen en man vid namn Per Åhlström, som varit chefredaktör för Metallarbetaren och arbetat i regeringskansliet, som informationssekreterare hos statsrådet Birgitta Dahl. Hans dåvarande svärföräldrar bodde i Ångermanland (svärfadern hade varit andreredaktör på Nya Norrland och vi hade haft ett utmärkt samarbete). Åhlström anställdes och jag fick en uppsägning med internposten. Ebbe Nordin och en blek Åhlström satt i ett konferensrum vid Köpmangatan i Sundsvall och erbjöd mig att bli ledarskribent under Åhlström. Först kicken, sedan erbjudande om en sämre tjänst. Jag tackade förstås nej och blev reporter på Dagbladet; de kunde kicka mig från tjänsten men inte från anställningen. När en hop hästar rymt från en travtränare i Nolby bad jag att få åka på det jobbet. Hästarna fångades in och vi bjöds på kaffe hos tränaren. Det blev ett reportage i tidningen och en mycket trivsam stund

Åhlström styrde snabbt om ledarsidans kurs. Vilken tidning som var mest till vänster i stan, Dagbladet eller liberala Sundsvalls Tidning, var ofta en öppen fråga. Åhlström stod för en högerinriktad socialdemokrati med fötterna djupt förankrade i betongen. Han trodde på kärnkraft och storskalighet,  föraktade miljörörelsens krav och ville gärna se en socialdemokrati som samarbetade med något av de borgerliga partierna. Det handlade mycket om bilismens usla villkor, sällan om miljöhot och internationella kriser.

De på knagglig prosa framförda ståndpunkterna gillades förstås av företagare, som inte hade väntat sig detta på en socialdemokratisk ledarsida. Och vem hade gjort det?

Jag förstod det inte då men Åhlströms politiska linje förebådade en djupare kris för arbetarörelsen. Inte så att han som person spelade något annat än en blygsam statistroll men det var detta att socialdemokratiska budskapet tunnades ut på många håll. Likheten med vad som stod att läsa på borgerliga ledarsidor var ibland obetydlig. I första hand var det fråga om ren maktpolitik. Genom att vinna stöd hos Folkpartiet eller Centern kunde Socialdemokraterna hänga kvar vid makten. Ideologi blev bara en belastning. Allt som luktade vänster skulle bekämpas.

Detta att en ny chefredaktör sätter sin egen prägel på tidningen är inte alls konstigt. Men visst sved det i hjärtat när gamla Dagbladet blev arbetarrörelsens mest högerorienterade tidning, lomhörd för den nya tidens krav och allmänborgerlig i sin framtoning.

Men det som irriterade mest var att Åhlström ställde upp på maktspelet och struntade i den socialdemokratiska chefredaktörsföreningens blockad. Den egna karriären var viktigare än några principer. Hur kunde han se sig själv i spegeln? Åtskilliga menade att Åhlström agerade som en svartfot. Arbetsvillig i ett läge då andra vägrade. Han skulle få höra detta vid senare tillfällen.

Samme man skulle dyka upp senare i mitt liv, i samma skumma roll.

Pingsten 1985 ringde legendaren Christer ”Chritan” Sjöström och frågade om jag ville bli chefredaktör för Länstidningen i Östersund. Det krävdes ingen lång betänktetid. Vid midsommartid var det hela klart. Reporterjobbet var i sig kul men att skriva kommentarer till politiska skeenden var trots allt det jag gillade allra bäst. Jag och mina två döttrar flyttade till Brunflo sensommaren 1985, tillsammans med Islandshästen Fengur, och jag började på LT. Ett nytt kapitel i livet inleddes.

Och jag som varit övertygad om att jag skulle leva hela mitt liv i Sundsvall…

Tidningen hade sina särpräglade figurer.

Lagerberg var sterotypör som jobbade längst ned i huset. En gång stannade hissen mellan två våningar. Det var en jättehiss, insidesmåtten var kanske fyra gånger fem meter. Men Lagerberg greps av panik, tryckte på knappar och ropade.

– Är du kvar, skrek en spefull redaktör.

– Jaja, jag är kvar.

Till sist lyckades man få igång hissen och Lagerberg kastade sig över dörren. Han hade så brått att en av räddarna klämdes fast under dörren.

– Grabbar, ni räddade livet på mej, luften höll på att ta slut.

I hissens botten fanns ett stålgaller så luften skulle aldrig ta slut.

Den förre sportredaktören Ruddy blev familjeredaktör på gamla dar. Han hade någon benskada och hade svårt att röra sig.

– SÄTT PÅ TEVATTEN, vrålade Ruddy från sitt rum och det var alltid någon som förbarmade sig över honom. Han bodde tillsammans med sina två systrar. När de åkte bort bäddade de upp tre sängar så att Ruddy skulle klara sig, åtminstone i tre nätter. Efter arbetsdagens slut tog redaktören droska till Knaust och åt deras specialtallrik.

En medarbetare på redaktionen skojade en gång med Ruddy och stannade hissen mellan två våningar. Ruddy blev panikslagen.

– Bara lugn, sa redaktören, och tryckte igång hissen igen.

Efter det betraktades den räddande ängeln (som också förorsakat stoppet) som ett lysande tekniskt geni.

En man hade ordinarie arbete i tryckeriet, han jobbade åt en begravningsbyrå, var vaktmästare i Idrottsparken och hann klämma in något ytterligare i sitt schema. Ibland skickade han iväg springgrabben efter bröd.

– Säj att det är en sjuk som ska ha det så blir det billigare.

Kamrer Svanlund var ungkarl. Kom till tidningen sju, gick hem och åt mitt på dagen och fortsatte sedan jobba med annonser. Därefter satt  och läste annonskorrektur på kvällarna. Två kvällar i veckan söp han till och underkäken gled iväg när han fått sprit i kroppen, alla kunde se att han var påverkad. Han bar alltid med sig tusenlappar och stod ibland och vinglade i garhörnet utanför tidningen. Men den spenslige mannen blev aldrig rånad, vilken någon betraktade som det åttonde underverket. Efter en supkväll kom han i kostym och slips dagen efter, prick klockan sju. Under de sista tjugo åren på firman tog han inte ut någon semester; självfallet skulle arbetsgivaren ha sett till att karln tog ledigt.

Detta om Lagerberg, Ruddy och i viss mån Svanlund var före offsettiden. Men historierna levde vidare.

– Du har väl hört att Ruddy en tid beställde kaffe och en kaka från ett fik. De kom upp med det i en korg. Kakan lade Ruddy in bakom gardinen (han tyckte det var snålt att bara beställa te) och blasket i koppen hällde han ut på korkmattan bakom skrivbordet. De som röjde i rummet var något frågande inför mögelpelaren i fönstret och hålet i korkmattan.

Jo, den hörde jag redan på sextiotalet.

Jag hade ingen utbildning i journalistik, företagsekonomi, ledarskap eller processdynamik. Så var det ofta på den tiden. Ibland gällde det att ta ställning till kniviga pressetiska frågor eller att kunna läsa en ekonomisk rapport. Det var ledarskrivandet som var prio 1 A, det övriga var inte lika kul och att delta i ekonomimöten var pest. Som jag skrivit var det ju sällan några positiva ekonomiska rapporter utan istället nedskärningar och så kallade åtgärdspaket.

Vid ett tillfälle talade direktören om att alla medarbetare måste bredda sig.

– Ja, du var ju annonsförsäljare tidigare, kan du tänka dig att kursa annonser nu också? sa den pigge fotografen Peter Larsson, sedemera tittarombudsman på SVT.

Nordin blev mörk som en decembernatt.

Det frodades ett förakt för journalistutbildningen. Inte kunde man lära sig skriva på ett institut och inte fick man bättre nyhetsnäsa av att höra några gamla lektorer föreläsa. Idealet var den som kan in från gatan och hade ett bra kontaktnät. De icke-utbildade anställde helst personer med samma bakgrund, samma mekanismer som gör att en vd ersätts av någon som är ungefär likadan. När det kom en praktikant från Stockholm som ägnade sig åt att virka under pauser på redaktionen bekräftades alla farhågor vad gällde teoretiker. De ekonomiskt ansvariga hade inget emot att redaktionen anställde folk från gatan eftersom de i regel fick lägre lön.

Självfallet är det bra med journalistutbildning. Dagens journalister är kunnigare och mer pålästa än vad vi var. Sedan måste man givetvis vara flexibel. En del fungerar inte på utbildningsinstitutioner och då ska inte redaktionsdörren vara stängd.

En direktör jag mötte senare i livet lanserade idén att alla som anställdes på redaktionen skulle ha några akademiska betyg. Jag undrade om alla som spelade i fotbollslandslaget skulle ha betyg från foitbollsgymnasium. Det blev inget av med det hela.

Partiet kallade till möten i Stockholm, kanske tio gånger per år. Det var analyser, presentation av kommande förslag, social samvaro med mat och vin. Det var roligt att träffa folk som man mötte i tidningarna varje dag. Frans Nilsson på Arbetet, Strängs gamle kompis. Den kvicke Agne Staav på Kronobergaren. Håkan Quist från Sydöstran. Olle Svensson på Folket, som också var tung riksdagsman. Erik Norelius från Dalademokraten, färgstark men rörelsekonservativ.

Palme var med i bland. Vid ett tillfälle, då någon ny reform skulle presenteras, kom han efter tio minuter in på det politiska läget i Frankrike och resten av träffen handlade om det. Ofta släntrade Sten Andersson in, med roliga historier och skarpa analyser. Vid ett tillfälle träffades vi på ett hotell i  centrala Stockholm och Gunnar Sträng var i högform. Han berättade från sin lantarbetaretid om en bonde som hade en hingst med namnet Slide On och om en fyllbult som blev ordentligt uppläxad av den starkaste mannen i bygden.

Rolf Alsing på Nya Norrland hade publicerat en del nyheter ur budgeten, vilket var bra gjort.

– Jaså, du kunde inte hålla dig! sa Sträng barskt när vi träffades, i tron att jag var Rolf Alsing.

När Dagbladet fyllde 75 år 1975 var Sträng huvudtalare vid ett välbesökt möte i Sundsvalls Folkets park. Efteråt åt vi på Strand Hotell.

– Gå hem till era familjer, jag klarar mig själv, sa Sträng när maten var uppäten.

Men vi satt kvar.

Sträng hade ingen bevakning. Han fanns till och med i telefonkatalogen.

Det var en annan tid.

Under året i Stockholm blev jag medlem i socialdemokratiska studentförbundet. Försvarsminister Sven Andersson kom och pratade en kväll, i snygg kostym.

– Får ni några problem i det militära, grabbar, så kontakta mig.

Andersson tog på den svarta överrocken och gick ut i natten, givetvis utan bevakning.

De regelbundna träffarna visade att arrangören tillmätta de socialdemokratiska tidningarna en viss betydelse. Även LO bjöd in till sittningar i LO-borgen. När ordförande Arne Geijer gick hem så rullades vattenbordet in.

Palme visste att redaktörer ville ha nyheter och brukade alltid ha något nytt att komma med. En gång ringde en lokal riksdagsman för att kommentera en ledare hag skrivit som rosade en kommande reform.

– Men det där har vi inte haft uppe på gruppmötet än. Du är för tidigt ute, Swedenmark.

– Men Palme sa till oss att det skulle bli så.

– Jaha…

Det var en presidentliknande makt och riksdagsgruppen betraktades ofta som ett transportkompani.

Valnederlaget 1976 var chockartat. Jag hade ju i hela livet levt med socialdemokrater i regeringen. Det var svårt att tänka sig något annat. I arkivet på tidningen hade jag en mapp, märkt Oppositionen, alltså de borgerliga. Det fanns liksom inte att sakernas tillstånd skulle förändras. Sista mandatet hade ju alltid tillfallit sossarna.

Dagbladet fick fler abonnenter efter den borgerliga segern. Och visst var det roligt att helt pötsligt tillhöra oppositionen. När Centerledaren Thorbjörn Fälldin inledde med att svika ett vallöfte, det om kärnkraften, var det liksom dukat bord. Alla var inriktade på att det skulle bli en kort parentes; senast 1979 skulle det vara ordning på torpet igen. Så blev det som bekant inte.

Under en period 1978-79 var folkpartisten Ola Ullsten ledare för en minoritetsregering. Socialdemokraterna hade möjliggjort det hela genom att lägga ned sina röster. Fler röstade nej än ja till förslaget att Ullsten skulle bli statsminister men eftersom det krävs att en majoritet av kammaren röstar nej kunde Ullsten installera sig som regeringschef.

Vid en träff på Bommersvik med de socialdemokratiska chefredaktörerna några månader före hade Sten Andersson testat idén. Skulle S och FP samverka? Om jag minns rätt var det ett flertal som avvisade idén, däribland jag.

Möller hade varit chef på Arbetarbladet ända sedan 1948. Under större delen av tiden var han också riksdagsman för Socialdemokraterna. Det var vanligt på en tiden. Tage Erlander ansåg att det var mycket bra att chefredaktörerna satt i riksdagen och fick direktinformation. Och sett från statsministerns utgångspunkt var det begripligt. Men om man såg till tidningarnas granskande uppgift blev svaret ett annat. Skapade inte riksdagsuppdraget farliga lojaliteter? Om en chefredaktör visste att han skulle möta Erlander på gruppmötet nästa dag, vågade han då ta ut svängarna och kritisera? Kritiken växte och de publicistiska argumenten vann. Olle Svensson på Folket (S) var den senaste som både tyckte på ledarsidan och skötte riksdagsuppdraget; han var en tid ordförande i konstitutionsutskottet.

Men åter till Möller.

Dagbladets chefredaktör Ewert Söderberg var från Gävle. Han erbjöds att eftertäda Möller och tackade ja.

Vem skulle då ta vid efter Söderberg i Sundsvall?

Vi i fackklubben agerade och hade överläggningar med partisekreterare Sten Andersson. Namn lanserades. Åke Olsson, som skrivit mycket om arbetsrätt och hörde hemma på partiets vänsterkant, var aktuell. Men det stod ganska snart klart att partiet inte accepterade honom. En del fruktade att Dalademokratens stridbare och högerinriktade Gösta Söderlund, som var från Njurunda, skulle bryta upp från Dalarna och återvända till hemtrakterna. Det var många turer fram och tillbaka.

Jag hade skrivit på ledarsidan från 1970. När jag kom på något skrev jag några rader och la i Ewert Söderbergs fack. I regel kom det jag skrivit in på ledarsidan. Men jag var bara tjugosex år och en del var skeptiska. Men till sist erbjöds jag jobbat, tackade ja och inledde förhandlingar med Ebbe Nordin om villkoren. Minns jag rätt ville han ha med någon passus om utbyte mellan ledarredaktionerna på Dagbladet och Nya Norrland; på det sättet kunde han redovisa en besparing för styrelsen. I väntan på att det skulle bli löst hade jag samma lön som jag haft som reporter och var med andra ord en av redaktionens lägst avlönade. Nordin använde lönen som påtryckning.

– Skriv på så kan vi diskutera lönen.

NN:s chefredaktör vid den tiden hette Erik Persson och han insåg att det inte var läge för samverkan mellan ledarredaktionerna. Men frågan skulle komma upp vid många tillfällen under de kommande åren.

Det var roligt att bli chefredaktör. Jag älskade att skriva om politik och att ha en hel sida per dag var ju rena drömmen. Jag tillträdde 5 april men Nordin skrev 1 april och det tyckte jag var bussigt.

Ansvarig utgivare var Anders Johansson som också fungerade som redaktionschef.  Anjo hade ett fast grepp om redaktionen och var duktig på att organisera.

Samma vår avslöjade FiB-Kulturfront att det fanns en hemlig organisation, IB. Avslöjandena skulle leda till att Jan Guillou och Peter Bratt åkte i fängelse. De socialdemokratiska chefredaktörerna var ute på Harpsund i detta skede och jag minns att Olof Palme var mycket kritik mot Peter Bratt, son till en direktör i Svenska Arbetsgivareföreningen. Palme avslöjade inget om IB för oss, vi var ju trots allt journalister, men beskrev det hela närmast som en konspiration mot Socialdemokraterna.

IB-debatten skulle komma att skada socialdemokratin. Man manade fram bilden av det statsbärande partiet som spanade på och registrerade politiska motståndare. Många sekter till vänster fick vatten på sin kvarn.

Harpsund, ja. Det var ju sedan femtiotalet statsministerns sommarbostad, en idyllisk herrgårdsliknande byggnad i Sörmland. Tage Erlander var ofta där, det blev hans rekreationsplats i tillvaron som ofta finns med i dagböckerna. Nu var Palme där. I regel var det många andra: Ingvar Carlsson, Pierre Schori, Hans Dahlgren. Det var politiska samtal, trivsam samvaro och god mat. Snaps och vin. Cognac till kaffet. Palme såg det som viktigt att ha goda relationer till de socialdemokratiska tidningarna.

Vi blev åter inbjudna efter valet 1973 som slutade i den så kallade lotteririksdagen. Det var 175-175 mellan blocken. Ingen av grundlagsmödrarna hade tänkt att man skulle ha ett udda tal.

– Utan er hade vi aldrig klarat det här, sa Palme vid middagen.

Kungen hade dött så Palme gick omkring i mörka kläder. Tidningen Folket ville ta några bilder till ett reportage som skulle införas efter kungabegravningen och bad att han skulle byta till vanliga kläder. Han gjorde det med stor tvekan. ”Så dom här bilderna kommer garanterat inte in före begravningen¿” sa han och bytte till jeans.

Jag fick aldrig någon närmare personlig kontakt med Olof Palme men träffade honom åtskilliga gånger under årens lopp. Han imponerade enormt och kanske hade jag så stor respekt för honom att det omöjliggjorde någon mer personlig kontakt.

När vi var på Harpsund efter valet 1973 kom budet att Nobelpristagaren Pablo Neruda avlidit. Veckorna före hade fascisterna tagit makten i Chile.

– Jag tror inte att dom dödade honom, han dog nog av sorg, sa Pierre Schori som fanns med ute på Harpsund.

Palme berättade att Neruda kontaktat honom då han var utbildningsminister, förmodligen för att han trodde att regeringen hade inflytande över vem som utsågs till Nobelpristagare.

För att hoppa framåt i handlingen: det var en stor kontrast mellan Palmes och Göran Perssons värdskap. Palme omgav sig alltid med andra ministrar, sakkunniga, pressassistenter, talskrivare. Persson var ensam. Jag undrade ibland om det var uttryck för olika ledarstilar.

Palme insåg medias betydelse. När han var på besök i Sundsvall var han fascinerad av den duktige Hans-Göran Engströms bilder. Han bläddrade i Dagbladet och pekade. Texten sa han däremot inget om.

Vid ett tidigare besök i Sundsvall träffade Palme några nordvietnameser som ville överlämna ett brådskande budskap. Orten i Medelpad fördes liksom in i den internationella storpolitiken.

Dagbladet och Nya Norrland hade en styrelse där det ingick företrädare för rörelsen. Alla hade inte klart för sig vad styrelsearbetet innebar utan passade på att undra varför tidningen inte bevakat en facklig familjedag. Den starke mannen i styrelsen var Socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson, en skojfrisk och kreativ man. Han hade ont om tid men lyssnade alltid på synpunkter och var en tillgång för redaktionen. Vid ett tillfälle vädjade jag till honom om att få pengar till en reportertjänst och han sa att han skulle driva igenom det i styrelsen. Aktionen ledde till reaktioner från Ebbe Nordin som påpekade att jag inte gått rätta vägen, alltså via direktören. Men nöden har ingen lag. Det var riksdagsmän och fackliga funktionärer som skulle ta ställning till branschfrågor. Ofta blev de revirbevakare istället för styrelseledamöter i en affärsdrivande verksamhet. Och det innebar att direktören fick stor makt. En av anledningarna till arbetarepressens ständiga kris var nog bristen på professionella styrelser. Ofta sköttes tidningarna som en facklig avdelning. De publicistiska aspekterna förbisågs ofta och redaktionerna sågs som penningslukande verksamheter som leddes av ekonomiskt ansvarslösa individer. Frågan varför arbetarrörelsen gav ut tidningar diskuterades sällan, däremot kvalitén på tidningens senaste tävling.

Men vi kämpade på, mottog nya sparbeting och drömde om att kunna ha bilder i färg. Då skulle det bli fler läsare.

Dagbladet fick en ny redaktionschef  i slutet av 1970-talet, Torbjörn Bergmark. Han hade bland annat haft en chefspost på Aftonbladet och förde in ett högre tempo i arbetet, ett annat nyhetstänkande och djärvhet. Dessutom spred han gott humör kring sig. Men nyordningen gillades inte av alla. Många hade pinkat in sina revir och blev missnöjda när en nykomling ändrade på allt. Man skulle göra som man alltid gjort. Bergmark var tuff och drev konsekvent sin linje. Efterhand blev han allmänt respekterad, inte bara på redaktionen. En riktig tidningsmakare, altid  på tårna då det gällde nyheter.

Men den tuffare linjen gillades inte av alla. LO-förbundens lokalavdelningar var kritisk mot att mötesbevakningen avskaffats och att deras tidning började likna Expressen. De som satt nedsjunkna på fackliga expeditioner visste minsann hur man gjorde en tidning. Det var många bataljer och alla lämnade sina spår.

Kring påsken 1980 tillsatte LO-distriktet en grupp som skulle se över verksamheten; Bergmark och jag uppfattade som att man ville ge oss överrockar. Vi ställde förtroendefråga. Det blev ett väldigt liv. Sten Andersson kom uppflygande och gav oss sitt helhjärtade stöd. Riksdagsman Ivar Högström från Kramfors var förbannad på LO-distriktets klumpighet. Vi vann striden men förbindelserna med LO-distriktet förblev bottenfrusna.

Till en del handlade det om en klassisk konflikt, mellan granskare och de som granskas. Det får man leva med som journalist. Att en del ogillar vad som skrivs är fullt begripligt. Men det är särskilt svårt när de omskrivna också har en ägarroll som de var beredda att utnyttja.

I Timrå kommun härskade riktiga betongsossar, präglade av att ha suttit i kommunledningen i alla tider. Maktfullkomliga och utan lyhördhet. Och i just den kommunen hade Dagbladet sitt starkaste fäste.

Tidningen fick ett nytt stuk men de stora upplageframgångarna uteblev. Sundsvalls Tidning insåg faran när Bergmark kom och utnyttjade sina resurser på ett bättre sätt.

Men för det mesta hade vi väldigt kul. Ibland på fredagarna tog vi en ölsväng på stan. Ofta var samtalsämnet de korkade ägarna.

I början av sjuttiotalet dominerade männen stort. Och stämningen var grabbig och kaxig. En kvinna fanns tidigare på redaktionen och chefredaktör Anselm Gillström uppvaktades om att fler kvinnor skulle anställas?

– Fler? Vi har ju redan en blev svaret.

Genusperspektiv var väl inte Gillströms starkaste gren.

Nattredaktören spred sarkasmer omkring sig och som så ofta fick han med sig många skrattare som inte ville drabbas av giftpilarna. Andra avdelningar var usla, dagskiftet hade gjort för lite och det var illa ställt med tidningen, enligt detta orakel.

Vissa kvällar var det trav på Bergsåker och nattredaktören var flitig i sulkyn. Mellan jobben ringde han redaktionen för att höra hur arbetet flöt. Vid halvelvadraget kom han upp i sin plastdräkt och jobbade hårt fram till pressläggningen, med förhoppningen att negrerna (den tekniska personalen) inte skulle sabba allt.

Men han var duktig att göra etta och löp men hade inte de egenskaper man kräver av en arbetsledare 2011.

Den rutinerade Sven Molla Mohlin var redaktionens pappa. Man kunde fråga honom om det mesta i journalistiken och han hade i regel bra svar. Dessutom var han mycket vänlig och hade i regel med sin cockerspaniel till jobbet.

Molla ledde också morgonritualen: att oxa. Han hade några centimeterlånga metallbitar från sätteriet. På kanterna fanns olika antal markeringar. Det gällde att få så många markeringar som möjligt. Den som fick minst antal skickades ut att köpa frallor, Kalles kaviar och bullar. Vi började nio men oxningen tog sin tid så det egentliga jobbet började strax efter tio.

– Jag tycker att man kunde skicka ut någon praktikant att köpa bröd, sa chefredaktör Söderberg men oxningen fortsatte.

Nu behövde man inte gå så långt. Det fanns flera livsmedelsaffärer inom några hundra meter.

Många som inte har erfarenhet av tidningsjobb tror ofta att redaktionerna har möten där stora strategier läggs upp.

– Nu ska vi ta kommunalrådet X-man rakt upp och ner.

– Nu ska vi skriva snällt om borgerliga väljare för att locka fler abonnenter.

Och så vidare.

Men så fungerar det ju inte alls. Det kommer ett tips som man kollar upp. Den som blir kollad kan uppleva att han eller hon har en hel tidning efter sig.

Det slående var hur lite av struktur det fanns. Det var landstingsmöten och polisstyrelsen och rätten, inte så mycket av egna. Man betade av några tips och följde andra medier.

Till en början delade redaktionssekreteraren ut prydliga lappar med dagens arbetsuppgifter. Senare inleddes redaktionsmöten på mornarna så alla hade större möjlighet att påverka hur tidningen skulle se ut.

Det var högre tempo än på min förra arbetsplats TT men avsevärt lägre om man ser till de senaste årtiondena. Tempot har trissats upp, det är i regel färre journalister och cheferna på redaktionerna har blivit idoga sifferkollare. Medan tidningsföretagen går bra och direktionerna skryter över starka bokslut så lyser knapphetens kalla stjärna över exempelvis kulturredaktörerna.

En kommunalman från Timrå sökte en gång upp chefredaktören Ewert Söderberg, det var i samband med att någon nämnd besökte tidningen. Kommunalmannen ansåg att han var utsatt för en bojkott medan andra S-politiker lyftes fram i spalterna. Chefredaktören förnekade. ”Vi behandlar dej som vi behandlar alla andra, det finns ingen som är ute efter dig.” Vid besöket på tidningen hade det tagits en bild på tre spalter (cirka femton centimeter). Den var för stor så en i kvällsgänget klippte bort en gubbe och då gick bilden in. Ni har redan förstått: den bortklippte var samme man som ansåg sig utsatt för en blockad. Hans misstankar lär inte ha minskat sedan han sett bilden: alla var med, utom han.

Sven ”Molla” Mohlin var en storvuxen man med naturlig auktoritet. Han skrev uppskattade kåserier och hade en del chefsfunktioner. Men mest var han som en skojfrisk mentor med ständiga bekymmer för skatten. Molla jobbade extra som sportkommentator på XYZ-kvarten och skatteavdragen blev för låga. Jag minns en dag då han kom instormande med ytterkläderna på och tog ett aviserat samtal. Han sjönk sakta ihop och upprepade den trista sifferserien. Restskatt på nytt.

Pappa tyckte nog att Mollas skatteproblem var ett inslag i skattekverulansen och suckade alltid då beskedet om Mollas skatteskuld kom upp. Pappa ville ha höga skatter och gärna fler företag i samhällets ägo.

En gång var det en man med konstiga ögon som ville att vi skulle skriva om att hans försäkringsbolag inte betalade ut ersättning för en stulen moped. Försäkringsbolaget sade sig ha synnerligen goda skäl och jag kände obehag att på nytt möta mannen.

– Jag tar det, sa Molla, och han klarade av det utmärkt. Nej, det skulle inte bli något i tidningen, så det så.

Vid ett tillfälle, det var innan jag började, hade en reporter skrivit en krönika om några utslagna, och återgett männens smeknamn. Ordentligt stagade kom de upp på redaktionen och krävde skadestånd.

– Inte ett öre under tiotusen, viskade den ene till kompisen Blå-Einar.

Chefredaktör Söderberg kom ut från sitt rum och sa att det inte kunde bli fråga om några pengar.

– Och du din långhåriga jävel, sa Blå-Einar och troppade av med kompisen i släptåg.

Många log i mjugg åt det där med långhårig.

Sjuttiotalets början var en radikal era. Den karismatiske Olof Palme ledde arbetarörelsen. Man blev uppmärksammad på att få familjer ägde det mesta i Sverige. Och de som hade den ekonomiska makten skulle inte även få den politiska makten. År 1971 beslutade LO-kongressen att utreda frågan om kollektiv kapitalbildning, löntagarfonderna. Det var Metall som låg bakom idén. Äntligen, tänkte jag. Företagsnämnderna var ett stort skämt. Löntagarna måste ha makt i styrelserummen. Förslaget låg helt i linje med den radikala strömningen i tiden och skulle komma att bli en lång följetong i den politiska debatten.

Men vad var det för slags samhälle som vi unga socialdemokrater eftersträvade? Ja, det förblev oklart. Vi var solidariska med tredje världens befrielserörelser och ville se en radikalisering av svensk socialdemokrati. Men hur långt skulle man gå i omvälvningen av samhället? Handlade det om justeringar eller grundläggande förändringar? Skulle löntagarna överta företagen, skulle alla fängelser rivas, skulle man tillåta att folkfiender spred sin propaganda? Frågorna besvarades aldrig. Många var upptagna med att vinna nästa val och sköta lotterier för att få pengar till verksamheten. Tids nog…

Ja, givetvis var det skrivmaskiner som gällde. Det knattrade, polisradion sände ut sina budskap, folk kom och gick. Det var tempo och det var roligt.

Klockan fem stängde telefonväxeln. Om det pågick ett samtal vid den tiden kunde inte Irené nattkoppla. Och hon skulle ju hinna med Timråbussen.

– Peter, nu måste du sluta prata om jag ska hinna med bussen, ropade hon på snabbtelefonen.

Det var bara att lyda.

På söndagsmornarna skulle växeln kopplas om så att redaktionen kunde ta emot samtal. En morgon var nyckeln till växeln borta. Molla, som var kraftig och rund, kröp då in genom den lilla glasluckan för att nå växelns trådar. När det var gjort kunde han inte ta sig ut. Han låg där med baken i vädret tills det kom en arbetskamrat som kunde bli räddningsarbetare. Den storyn levde i många år och kom upp på alla personalfester.

Civiltryckeriet avvecklades i samband med samgåendet med Nya Norrland. Enligt vissa var det civiltryckeriets inkomster som höll tidningen under armarna. Enligt andra subventionerade tidningen blankettryckningen. På många tidningar skedde samma utveckling. Man renodlade verksamheten.

Jag minns många av typograferna. Kullman. Persson. Janne Lången. Forsman, som hanterade rubrikmaskinen snabbare än någon annan i landet. Fiskarn.

När det kom studiegrupper tog Hjalmar Olsson gärna hand om dem. Han var duktig att prata och brukade extraknäcka på redaktionen. För att de satta blyraderna skulle hålla samman när man höll på med sidan användes vatten.

– Ni ska ni få se blymasken, sa Olsson och när folk satte näsan över bordet tryckte han till så att det stänkte vatten.

Det tyckte Olsson var kul. Och även studiegrupperna.

Jag hörde långt senare att Olssons fru fått ett arv, det var när paret var i trettioårsåldern. Paret hade då ingen fast bostad och tog in på Hotell Knaust. Där bodde de tills pengarna var slut. Jag vet inte om det är en skröna men Olsson var definivit ingen driven ekonom utan en bohem och slarver.

Det var allehanda bevakninguppdrag. Ibland planerade, andra gånger improviserade. Det var ju nyheterna som styrde. Ibland var det ändlöst tråkiga konferenser, andra gånger spännande uppdrag. Det fanns utrymme för egna initiativ.

En gång kollade jag datummärkningen på varor. Det fanns en hel del i diskarna som borde ha legat i soptunnan. Korv, salami, ost, köttfärs och mycket annat.

– Bäst att du förvarar käket i kylskåpet om någon nekar, sa Molla. Men ingen nekade; däremot sände en del kedjor ut direktiv om bättre koll på varor som var på väg över gränsen.

Materialet sändes upp till tryckeriet i Härnösand via telefax, maskiner som överförde text. Fyra gånger om dagen sändes också väskor med Härnösandsbussen, det kunde vara annonsmanus och bilder. Faxarna brukade krångla och ibland försvann någon väska. Det var ett otympligt sätt att göra tidning. Många gånger var det gnissel mellan Sundsvall och Härnösand. Med avståndet ökade motsättningarna.

– Idioter, sa man i Härnösand.

– Amatörer, sa man i Sundsvall.

Men presstödspengarna till Dagbladet tickade ut och verksamheten kunde fortsätta.

Jag var inkallad när sjuttiotalet bröt in, vapenfri tjänstepliktig på Arlanda flygplatsbrandkår. Men hur kunde man få bli hemma på nyårsaftonen?

– Gå till en doktor och visa upp intyget att du varit där, sa pappa, det bör fungera.

Jag gick till en läkare.

– Det kan inte bli fråga om att sjukskriva, sa systern, som också var läkarens fru. Hon hade plockat jordgubbar i Selånger och någon sa att hon var den ende som plockat en enda gubbe som livnärt henne hela livet.

– Ok, men jag kommer ändå.

I väntrummet var det fullt med folk. En man satt och rökte. Så var det på den tiden. Askkoppar var framställda. En kvinna fick våldsamma hostattacker.

– Jag får be min herre att släcka cigaretten, sa hon med pipig röst, i väntan på nästa attack. Det var modigt att be en rökare att fimpa. Man gjorde det bara när det var en verklig nödsituation.

Brandmästare Frödeberg var inte nöjd med intyget jag visade upp.

– Här framgår det ju inte att du är sjukskriven, bara att du varit hos doktorn, sa han helt riktigt.

– Ja, jag hade ont i halsen och eftersom jag haft halsböld…

– Men du borde haft ett riktigt sjukintyg. Ok, det får väl gå för den här gången men nästa gång måste du ha klara papper..

Pust! Jag klarade mig från straffexercis.

På Arlanda arbetade vi 48 timmar och var lediga 24. Det var mycket dötid. Bredvid sängen hade jag en askkopp, en delad juiceburk. Man fick ha kläderna ordnade så att man snabbt kunde komma ut när det gick larm. Fötterna ner i stövlarna, dra upp byxorna och på med en skjorta, sedan var det bara att rusa iväg. Det fanns olika larm. Ett var för ambulansen, ett när ett plan skulle tankas, ett för katastrof. Men så snart det tjöt blev man klarvaken och var beredd att rusa iväg.

– Det är ambulanslarm, skrek någon och vi som inte tjänstgjorde på ambulansen kunde somna om.

Dagarna var sega.

En dag hade vi stegövningar. Det gällde att resa en stege mot ett garagetak och sedan pinna upp. Väl uppe på taket snurrade det till i min skalle. Jag satte mig ner. Fy fan.

Brandförmannen kom upp och frågade hur det stod till.

– Svindel, sa jag.

Han talade lugnande. Till sist klättrade jag ned med förmannen strax bakom. Han skötte det hela bra. Jag överlevde. Men befälet insåg också att Swedenmark inte var en kandidat till stora stegbilen.

Jag hade flickvännen i Stockholm och lyckades byta bort skiftet den 5-6 januari 1970. En annan tog min plats. När jag tidigt på morgonen den 6 januari kom till flygterminalen vid Haga i Stockholm såg jag de svarta rubrikerna: HAVERI PÅ ARLANDA.

En plan som tillhörde flygbolaget Spantax hade lyft från Arlanda 22.24 kvällen före, med kurs mot Mallorca. Eftersom det varit problem med just det planet skulle man flyga ned det till Schweiz för motorbyte. Men ganska snart försvann planet från radarskärmarna på Arlanda. Grupper sändes ut för att söka. Man körde så kallade valpar, jeepliknande fordon som var bra i terräng, längs små skogsvägar. Inte ett spår. Då lyckades en flygvärdinna få iväg en signal från en sändare. Men man saknade utrustning för att kunna avgöra exakt varifrån signalen kom. Det blev fortsatt letande i skogen i den tjugoåttagradiga kylan. Till sist fann man det sönderslagna planet. Piloten och en flygvärdinna var vid liv. En av brandmännen värmde piloten med sin kropp, han satt nämligen fastklämd i cockpit.

Det var en sorglig stämning ute på förläggningen. Den doktor som undervisade oss kom ut för att gå igenom vad som hänt. Däremot minns jag inte att det var några krissamtal för de tjänstepliktiga som burit lik i skogen.

Så visst var de ofta enformiga övningarna välbehövliga. helt plötsligt blev det allvar. Och jag var utkompad.

De vapenfria fick godkänt för insatsen men kraschen visade att beredskapen i stort var för dålig och att samordningen mellan olika myndigheter inte fungerade. En rad förändringar genomfördes.

I många urkunder, bland annat i riksdagen, står att Spantaxolyckan inträffade 1971. Men det var alltså 1970. Det finns alltid risk för att ett felaktigt årtal fortplantar sig.

En del av de vapenvägrare som hade religiösa skäl hade knappt varit utanför hemförsamlingen. Att komma till brandstationen på Arlanda var en kulturchock av stora mått. En man från Småland tillhörde en sekt som fördömde televisonen. Men när apparaten slogs på kunde han skymtas bakom glasrutorna; visst var det spännande, som mycket av det förbjudna är.

Några etiker utnyttjade några lediga dagar till ett göra en riktig krogsväng i Uppsala. En troende broder tyckte det lät spännande och bad att få haka på. Han drack öl och vin och stimmade med de andra. Morgonen efter greps etikerna av ruelse: hade de lett in den troende brodern på farliga vägar? Då for dörren upp och där stod han, den svarthårige och munvige smålänningen.

– Grabbar, ska vi festa i kväll också, frågade han.

Jag längtade tillbaka till redaktionen. Men först i september var det muck. Efter grundutbildningen på Arlanda hamnade jag på Bromma, som assistent till en handläggare. Det var mer ett vanligt kontorsjobb, med fria helger. Och jag slapp fortsatta övningar.

Vi fikade med en speciell avdelning på Luftfartsverket. Chefen var vänstersosse, en frejdig man som gärna luftade sina åsikter. Hans sekreterare tillhörde någon vänstergrupp och sa vid något tillfälle att verket ingick i det etablissemang som skulle bekämpas. En konservativ jurist snappade upp det och anmälde, jag tror det var till Säkerhetspolisen. Det stod en del i tidningarna om det hela. Juristen i fråga hade svårt i diskussionerna med den yngre kvinnan och anmälan var väl hans hämnd.

När jag åkte tåg hem till en permis satt jag i restaurangvagnen då tåget stannade. Stora bestånd av rallarros prydde banvallen. Den kände botanisten och konstnären Rolf Lidberg satt också i restaurangvagnen. ”Har du sett, Rolf, vilken blomsterprakt”, tänkte jag säga men jag var för blyg.

Den store socialreformatorn Gustav Möller dog på hösten 1970. Jag följde katafalken genom Stockholm. Morfar skulle ha gillat det: han var en stor beundrare av Möller. Däremot var han skeptisk till en del med akademisk framtoning.

Så var det muck, utan stora åthävor. Molla från Dagbladets redaktion ringde samma lördag jag muckade och undrade om jag kunde ta ett jobb på söndagen. Det var en befrielse att åter gå in i de slitna redaktionslokalerna.

Dagbladet Nya Samhället hade ett eget hus vid Köpmangatan, vid infarten till stan. Det hade ritats av Alnöfödde Lennart Uhlin, sedermera professor i arkitektur. Huset gjorde att många av medarbetarna kände stolthet. Där inrymdes   redaktion, annonsavdelning och administration, dessutom tidningstryckeri och civiltryckeri. De översta våningarna i huset hyrdes ut.

I grannfastigheten, där tidningen förut hade sina lokaler, fanns då Socialdemokraternas och SSU:s expeditioner, plus en del lägenheter.

Men den lilla tidningen förde en ojämn kamp. Sundsvalls Tidning var dominerande, både om man ser till antalet abonnenter och annonsinkomster.

Under lång tid hade många propagerat för att staten skulle gå in och ge stöd till de små och fattiga tidningarna. Argumentet var att samhället hade ett ansvar för att främja mångfalden och värna en mångsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning. Till en början betalades pengar ut till de politiska partierna som sedan kunde vidarebefordra pengar till olika tidningar. Men systemet gjordes om, enligt uppgift efter en överläggning mellan finansminister Gunnar Sträng (S) och Centerpartiets ledare Gunnar Hedlund. Vissa kriterier skulle uppfyllas vad gällde utgivningsdagar och upplaga. Invändningarna var bland annat att det var osunt att tidningar som skulle granska makthavarna fick pengar från statliga organ. Var det inte som i Sovjetunionen?

Skattepengarna kom att betyda mycket för många andratidningar. De fick en ny chans. Men sett i stort så har inte styrkeförhållandena ändrats; sedan kan man förstås säga att den borgerliga övervikten skulle ha varit än starkare utan presstöd.

I slutet av sextiotalet kom idén om att de socialdemokratiska tidningarna i Mellannorrland skulle samverka. Till en början var det meningen att Nya Norrland i Sollefteå, Dagbladet i Sundsvall och Länstidningen i Östersund skulle ingå i minikoncernen. Ett tag diskuterades om det nya tryckeriet skulle förläggas till Ånge. Men journalisterna på LT var skeptiska så Jämtlandstidningen kom aldrig med. Och tur var det. LT:s extrema upplageframgångar hade knappast blivit verklighet om man inordnas i tidningsimperiet.

Drivande kraft i fusionen var Nya Norrland Ebbe Nordin. År 1971 började tidningarna NN och Dagbladet att tryckas i den nybyggda officinen i Härnösand. Det var ett bolag men två tidningar som skulle behålla sin särart. Till en början var det många kulturkonflikter. ”Men så där har vi aldrig gjort.”

Det mest logiska hade varit om Dagbladet började tryckas på Sundsvalls Tidning och om Nya Norrland kommit överens med Västernorrlands Allehanda. Men gamla strider hindrade en sådan uppgörelse. Dessutom var det ju så att en riktig tidning skulle ha ett eget tryckeri.

En annan förklaring till att NN och Dagbladet placerades under samma hatt var presstödet. Reglerna var utformade så att ingen av tidningarna i Ångermanland var berättigad till stöd; de var för stora i sina respektive huvudområden. Men till Dagbladet kom en check varje år och NN drog nytta av det. Men i både den interna och externa diskussionen var det skälet inte alls dominerande.

Mycket talar för att NN lagts ned långt tidigare om man inte haft Dagbladet som livboj.

Ebbe Nordin var en mångsidig man med djupa rötter i arbetarrörelsen; en tid var han ordförande i kommunfullmäktige i Sollefteå och fanns alltid på plats när Socialdemokraterna hade kongress. Nordin var duktig som vd men ofta fyrkantig och burdus. Han hade varit polis och var kapten i reserven och hade en militär framtoning. Och samtidigt, som många hårda män, mycket känslosam. Han hade alltid svårt för begravningar, känslorna tog överhanden. Men han kunde skälla ut en hel redaktion utan att darra på rösten och var skicklig att debattera. PÅ NN var det tradition att direktören hade en stark ställning men så var det inte på Dagbladet. Många upplevde därför att Nordin la näsan i blöt för mycket. De första åren skulle han inte ha vunnit någon popularitetstävling på Dagbladet men han var inte heller ute efter det.

När huvudkontoret låg i Härnösand blev det många resor till residensstaden, bland annat för att delta i fullständigt meningslösa möten i företagsnämnden. När vi uteblev från möten ringde Nordin och var förbannad.

Som sagt, Nordin var en mångsidig man. Att Rolf Alsing och jag blev chefredaktörer när vi var tjugosex visade att gubben inte drog sig för djärva lösningar. Han var snål med tidningens pengar men var en tid den bästa betalde direktören i den så kallade landsortspressen.

Trots presstödet till Dagbladet fattades pengar i företaget. Uppdelningen var sådan att det var LO som ansvarade för Arbetet, Dagbladet och Nya Norrland. Direktörerna sökte upp LO-chefen och beskrev det prekära läget. Det blev någon miljon i tillskott. Men kriserna fortsatte, trots åtstramningspaket, anställningsstopp och personalnedskärningar. Så blev det en ny resa till LO-borgen och några nya miljoner. Men det var svårt att se någon ljusning i fjärran. Åtstramningspaket – det var det ständiga på Dagbladet.

Som reporter brydde jag mig inte så mycket om omvälvningarna och samarbetet med Nya Norrland. Det viktiga var att skriva. En tid var jag rättsreporter. I huvudsak bestod jobbet i att gå på rättegångar.

– Men vad har du skrivit i blocket, sa två åtalade flickor när de upptäckte att jag noterade.

Det fick de inte veta men jag försäkrade att deras namn inte skulle komma i tidningen.

En av de äldre advokaterna dreglade lite väl tydligt över de unga flickorna. ”Jaså, du är truckförare, så intressant”, sa han och lät blicken svepa över de djärva urringningarna.

Sedan var det återkommande bovar, sådana som varit i rätten många gånger och lärt sig rutinerna. En broder Fransson var påfallande skicklig i rätten, han lät som en jurist, och åklagaren suckade över att Fransson och hans bröder ständigt återkom. Kriminalvården hade uppenbarligen inte lyckats med återanpassningen.

En tidigare kollega berättade att han en gång, när han var kring femton år,  varit på stan med Konrad Fransson som blev gripen. Men Konrad lyckades smuggla över sin plånbok till kollegan som stod och väntade i vinterkylan utanför polisstationen tills Konrad släpptes.

– Det här glömmer jag aldrig, sa han till kollegan. Säg till om du behöver hjälp med något.

Så var det rattfyllon med usla förklaringar till varför de hade för hög alkoholhalt i blodet, gråtjuvar, krogslagskämpar och skojare.

En gång åkte en fotograf och jag med en polis från spaningsroteln. – Ibland trycker man i någon backe och dom ropar på radion att boende sett en mystisk bil och ger registreringsnumret. Jag noterar och kommer på att det ju är vår bil.

Spanarens pappa skulle åka med i privatbilen in till stan.

– Jaså, en redaktör, sa han med respekt i rösten. En studerad karl.

Det skrämde mig en del, att bli betraktad som någon däruppe.

Jag sysslade också en del med facklig bevakning, innan den kom att kallas arbetsmarknadsjournalistik. Det blev många rundor hos ombudsmännen. Det slog mig att en del var väldigt känsliga för det som stod i tidningen och att de inte riktigt litade på murvlar. Och det var inget tillfälligt eller specifikt för Sundsvall, skulle jag erfara.

Så här skrev jag i 100 procent Östersund i december:

Socialdemokraterna i Sverige valde ny partiledare, Håkan Juholt, men krisen består. I mätning efter mätning har det kommit rekordsvaga resultat, omkring tjugofem procent, medan Moderaterna ligger cirka tio procentenheter högre. Den avgörande frågan är hur långt tålamod medlemmarna och sympatisörerna har. Jag tror att många som i dag sluter upp bakom Juholt inte kommer att göra det om Socialdemokraternas dåliga opinionssiffror fortsätter. Dessutom är det ju så att personer och grupper som hade andra kandidater till partiledarposten kommer att vara aktiva, på olika sätt. Om opinionssiffrorna inte vänder under det första kvartalet 2012 kommer Juholts ställning att bli mycket svår. Det är fullt tänkbart att någon annan leder Socialdemokraterna i valet 2014. Margot Wallström från Västerbotten är den person som har starkaste stödet men hon har ju många gånger tackat nej till posten. 

Men Ylva Johansson var snabbare än vad jag räknat med. På årets första dag attackerar hon partiledaren och att hennes syfte är att få någon annan på ordförandeposten råder det ingen tvekan om. Helst då någon som tillhör det politiska innegänget.

Mer i DN.

Sam, I kanten.